Carins resa 2013 - Mission possible!

I denna "blogg" tar du del av Carins resa under 2013-2015. Hur den började och vad som hänt sedan den där fredagen den 31 maj 2013, då hon vaknade på morgonen och inte längre kunde prata normalt. Att anledningen var en elakartad cancertumör i hjärnan, kunde ingen ens föreställa sig...

 

På denna sida läser du inlägg från 2013!


Du läser inlägg från 2015 här. Och alla inlägg från år 2014 hittar du här!

 

 

Torsdagen den 19 december 2013

De sista veckorna har jag sovit mycket bättre och jag drömmer mer. Det är bra för min bearbetning, tror jag. Det är så skönt att få sova. Under många månader sov jag väldigt få timmar på natten pga cortisonet, men jag har nu under flera veckor långsamt trappat ned cortisondoserna.

 

Eftersom jag ätit cortison sedan början i juni så måste nedtrappningen gå långsamt. Det för att mitt eget cortison skall ha chans att komma igång igen. Jag hjälper min kropp genom daglig yoga för just binjurarna.

 

Min svullnad i ansiktet minskar successivt, så börjar nu sakta känna igen mig själv när jag tittar mig i spegeln. Det glädjer mig att se mig igen! :-)

Men jag förstår att det tar tid att få tillbaka kroppen jag hade innan, även om inte den heller var perfekt, men det var i alla fall "jag". Nu väger jag 10 kg mer än tidigare. Tålamodet tryter ibland, jag vill att jag skall bli bättre fortare.

 

Mitt tal är inte som det var innan jag blev sjuk. Successivt har det dock blivit bättre under hösten. Jag kan numera säga alla ord, men problemet blir när jag är trött eller pratar fort, då blir uttalet konstigt. Om jag säger ordet långsamt så går det bra. Jag läspar också på "S" så ibland känner jag mig som ett lite barn när jag talar. Talet flyter liksom inte på. Det beror till största delen av att tungan är för långsam vid snabba rörelser.

Jag har hjälp av logoped också, så jag övar talet och tungan. Hur mitt tal kommer att bli framöver är det ingen som vet.

 

Jag får i alla fall vara glad att det inte varit nått allvarligare symptom efter tumöroperationen, även om jag är ledsen för talet ibland. Min personlighet är kvar, jag har inte blivit förändrad på andra sätt. Förutom det som händer mentalt i sådan här situation förstås. Det går upp ned. Vissa dagar känns tunga och andra lättare, precis som livet i helhet.

 

Jag tycker att hösten gått så otroligt fort. Nu är det snart jul och nyår. Tänk! Det så mysigt att tända ljus och julpynta för att lätta upp mörkret. Jag är så glad för att min dotter och barnbarn skall fira jul hemma i år. De brukar åka till Tyskland varannan jul. Men i år blir det blir tomte och allt som hör julen till för oss alla. En mystid med nära och kära. Och en och annan julklapp kommer också till! Och mysa, det ska jag verkligen göra! Hoppas att du också gör det, hur än ditt liv ser ut just nu...! GOD JUL! <3

 

Torsdagen den 28 november 2013

Sedan jag blev sjuk, har jag fått många fantastiska gåvor. Mycket blommor via blombud, både vackra buketter men också många fina orkidéer! En del gåvor har varit av andra slag som t.ex. stenar från Öland och vackra glasskulpturer. Och ett kurspar skickade till och med nyplockade kantareller till oss, eftersom de visste att vi inte skulle orka ut i skogen denna höst och plocka själva. Vilken kärlek och omtanke det är i det! Jag blir alltid tårögd när jag inser den stora tid och omtanke som många lägger ned.

 

För några veckor sedan blev jag också påmind om min inre gudinna av en annan gudinna. <3

Plötsligt damp hon ned i brevlådan med ett kort som det stod ”Hej fina vackra kvinna! Denna gudinna fann jag på Harmonimässan igår. Hon ropade efter dig Carin! Så här kommer hon till dig ……… :-). ”

 

Jag blev mycket rörd av gåvan och som kom när den behövdes som mest. Jag har verkligen glömt henne med allt som varit under den här tiden sedan jag fick tumören. Inte konstigt alls. Jag känner mig inte ett dugg som en gudinna, nu när jag är svullen till kropp och ansikte och har kala fläckar utan hår på huvudet. Jag känner knapp igen mig, varken på in eller utsidan. Då är det en extra utmaning att locka fram henne, gudinnan i mig. För hon finns ju härinne. Jag behöver locka fram henne då och då.

 

Den gudinna som jag fick på posten påminner dessutom mycket om hur jag ser ut just nu. Jag har henne framför mig när jag sitter vid datorn. När jag lyfter min blick och vilar från skrivandet kan jag betrakta henne en stund för att påminna mig. :-)

 

Carins gåva som kom på posten - En gudinna i lera

Denna gudinna, som påminner mycket om min kroppsform just nu, kom på posten!

 

Jag vet att min inre gudinna älskar att dansa, så jag skall dansa mera med henne! Då gläds hon och känner sig mera levande, fri och lockas ut. Min gudinna kan inte stängas in i kroppen för då ”dör” hon. Jag försöker istället låta min kropp få uttrycka henne och ta hand om henne på ett kärleksfullt sätt. Hon skall mjukt och varsamt smekas fram.

 

Tack min vackra Gudinnevän för att du påminde mig om henne. Du vet vem du är! <3

 

Måndagen den 18 november 2013

Tankar om döden

Häromveckan när jag och min dotter lunchade så hade vi samtal om döden. Tankar om döden är oundvikliga att de kommer då och då till mig. Jag inriktar mig på att överleva det här som jag nu går igenom. Men när man drabbas av cancer så blir det så konkret att döden finns där om hörnet. Jag vill verkligen leva och ta del av mina vuxnas barns liv och mitt barnbarn. Det finns så mycket jag ännu vill göra i det här jordelivet.  :-)

 

Ofta talar vi inte med våra anhöriga hur vi skulle vilja ha det i livets slut eller vid begravning. För en del kanske det verkligen inte spelar någon roll. Men som anhörig när man står där med alla besluten kring begravningen kan det vara skönt att veta hur den som dött velat ha det.  En del fyller i Vita arkivet.

 

Min dotter hade funderat på det här med livets slutskede och begravning en tid. Så det kändes skönt för henne att våga lyfta det. Jag har också ägnat dessa delar en del tankar under hösten. Vid en sjukdom som cancer hinner man ofta ha den fördelen att tala igenom saker innan man dör med sina anhöriga. När man dör plötsligt är det svårare. Att vårdas i livets slutskede är många svåra frågor kring, där ens egna önskemål och anhörigas måste vägas in och vad vården kan erbjuda en. Vara hemma eller på sjukhus? Jag har idag svårt att svara på hur jag vill ha det, det ändras under resans gång. Beslut som visserligen inte är aktuella att ta ännu.

 

Jag är inte rädd för att dö, men däremot slutresan mot döden. Tankar om min tumör kommer tillbaka, hur blir det då? Blir jag förändrad i personligheten? Vad annat kan inträffa?

 

Jag har jobbat med människor i livets slutskede i många år som sjuksköterska och varit med många människor som passerat livet och gått in i döden. Men jag har inte jobbat med just hjärntumörer, så min erfarenhet av detta är liten. Lika bra är väl det.

 

Som ung var jag panisk rädd för döden, jag kunde ha mycket tankar och ångest om den, det skrämde mig att man bara dog och försvann. Så det var nog bearbetning som gjorde att jag just arbetade med svårt cancersjuka och möten med anhöriga inför och efter döden. Jag tror nog att jag inte har bearbetat min död helt, det kan man nog inte göra förrän man står inför faktum tror jag.


På onsdagar klockan 20:30 går det just nu en TV-serie som heter Döden, döden, döden. Det har varit i två avsnitt hittills, det kommer att bli sammanlagt åtta tillfällen. Den är baserad på åtta rädslor som programledaren, Anna Lindman, funnit när hon började undersöka det här om döden. Alla drabbas vi av döden men få vågar tala öppet om det, det är så förenat med mycket ångest.

 

Några kanske tror nu att jag gottar mig i det här med döden, men så är det inte alls. Det härliga med programmet är att det lyfter det mest naturliga i världen och Anna med sina spontana frågor lyfter verkligen serien.

 

En reflektion i mitt arbete som sjuksköterska, är att både när vi föds och dör kan det vara en väntan och kämpande. När vi föds så fyller vi våra lungor med ett stort andetag, med livet. När vi dör så andas vår kropp ut, ibland som en stor suck, och släpper taget om detta liv. Det är verkligen så påtagligt med in- och utandning. Kretsloppet sluts. Så det är lika viktigt att göra slutet hedrande som att göra förlossningen fin.

 

En påminnelse till mig själv är, att livet är det som pågår här och nu! Jag är här och lever nu! <3

 

Lördagen den 9 november 2013

Igår var jag och Robert på Eckhart Tolle i Stockholm. Han är en inspirerande andlig lärare för många idag. Eckhart reser runt i världen och hjälper människor att finna sin "inre frid och tillfredställelse" med enkla budskap. För flera år sedan tog jag del av hans böcker. Och nu i somras när jag låg på sjukhuset flera veckor, lyssnade jag ofta på hans ”Open door” via min mobil för att lättare vägledas i nuet, till mitt space, bortom egot.

 

Så när jag hörde att han skulle komma till Sverige var det en önskan att jag skulle orka gå och se honom. Det är ju alltid kul att höra och se personen i verkligenheten. När Robert och jag bokade biljetterna i september visste jag inte hur jag skulle må just nu. Denna vecka startade jag ju också med cellgifterna. Så jag är otroligt tacksam att jag orkade och hade kraft att närvara.

 

Det var 2040 personer där, ett enormt gensvar! Vi fick också njuta av Lisa Ekdahls vackra mjuka stämma, hon inledde med tre fina sånger. Det var så skönt att komma hemifrån ett tag, det gav lite ny energi och liv i mig att se och göra annat.

Jag blir tårögd av möten med människor vi träffade igår, som vi känner sedan tidigare. Tack för de mötena! <3

 

Och hur var kvällen då? Jo, det var härligt att se och höra Tolle i verkligheten. Han har mycket humor, så det blev många glada igenkännande skratt från publiken och mig. Härligt och befriande!  :-)

 

Att möta det svåra som händer i livet med tacksamhet är inte alltid lätt. Det är lätt att gå in i "varför händer detta mig" och man blir fast i sina tankar och skapar ännu mera lidande i sig själv. Det ända vi vet är här och nu.

 

Man brukar ibland säga att "vi får de utmaningar vi klarar och behöver". Min utmaning med denna resa och hur den slutar vet jag inte nu. Men allt jag kan göra är det bästa nu. För i nuet finns inga problem!

 

Tolle avslutade med att ge några visdomsord för att summera kvällen. Han sa något som jag ska fortsätta praktisera. Nämligen att möta det som händer i livet och från hjärtat yttra orden ”Thanks for everything! I have no complaint whatsoever.” <3

 

Carin sommaren 2012 och 2013

Bara 1 år mellan dessa bilder! Ibland ändras Livet snabbt så lev idag!

 

 

Tisdagen den 5 november 2013

Min magnetröntgen som jag gjorde för två veckor sedan såg bra ut! Tacksam för det! :-)

Det var en stor oro för mig och Robert att besöka läkaren och höra svaret. Jag kommer nu att följas upp var tredje månad med röntgen. Bra att det kollas upp, men det är också en stor oro inför detta - kan tumören kan ha kommit tillbaka?

 

Många cancerpatienter lever ständigt med denna oro. Sedan kan man pusta ut ett tag till om det är ett bra besked. Jag får lära mig att leva med denna oro och inte låta den ta över mitt liv. Påminna mig om livet här och nu. Jag lever ju!

 

Även om röntgen såg bra ut fortsätter behandlingen ett tag framöver med cellgifter, det är den vedertagna behandlingen för den här typen av cancer för att minska risken av att den kommer tillbaka. Så den här veckan har jag startat min första kur med cellgifter, av sex kurer, som skall intas under fem dagar i månaden och sedan vila i tre veckor. 

 

Det är samma sorts cellgift som jag åt i sex veckor tillsammans med strålningen, men då i mindre dos. Nu är det tredubbel dos! När jag åt dessa i mindre dos så klarade jag dem bra. I denna högre dos vet jag inte hur min kropp reagerar på dem. Jag tar en illamående-tablett innan jag tar cellgifterna, så jag har än så länge inte känt av nått illamående.

 

Det är en massa biverkningar på cellgifter men det är inte någon idé att läsa dem alla. Det är väldigt individuellt hur man reagerar. Inget annat att göra än att köra på och ta det som det kommer.

 

Mitt största problem är cortisonet som jag fortfarande står på. Jag lider mycket av det, muskelsvag, svullen i kropp och slemhinnor och annat. Det gör så att jag känner mig sjuk fast jag inte är det. Nu har jag börjat trappa ned på cortisonet, långsamt. Men jag får ge kroppen tid att återhämta sig efter det, svullnaden skall så småningom långsamt gå tillbaka. Läkaren sade att ibland kan man tvingas ta cortisontabletter resten av livet om kroppen själv har slutat att producera sitt eget cortisol, eftersom jag stått på så höga doser så länge.

 

Det är inte vad jag önskar, jag vill ha väck alla mediciner om möjligt! Så jag hjälper nu kroppen med yogaövningar för mina binjurar och hoppas min kropp skall hitta tillbaka till sin egen tillverkning.

 

Jag kan inte ha kläder från min egen garderob längre, eftersom kroppen är så förändrad. Jag har faktiskt lånat en del mammakläder av min dotter för att magen är så stor. Som jag vore gravid i sjunde månaden. Det är sant! Så jag längtar verkligen efter att kunna använda kläderna i min garderob igen. Att få känna mig vacker och fin. Det är mitt mål att komma i dem igen under nästa år!

 

Men det största målet är att komma igen med min hälsa och ork. Jag längtar verkligen efter att kunna hålla kurser igen. Det kan vara härligt att få längta ibland. Något att se fram emot...

 

De sista två veckorna har jag känt mig lite bättre i huvudet. Men jag känner mig oftast lite drogad, mer eller mindre. Men det är blivit bättre. Och det är så skönt att det börjar vända. Jag har under hela sommaren och hösten haft problem med sömnen, sover för få timmar, vaknar på efternatten och har svårt att somna om pga av cortisonet som stressar kroppen. Det är en välkänd biverkan. Men nu sista tiden sover jag djupare och längre, och jag är så tacksam för det. För sömnen är så viktig för återhämtningen. 

 

Jag är förvånad över att jag mina vakna nätter inte varit så orolig eller grubblat över min situation. Bara några tillfällen har jag grubblat. Mardrömmar har jag bara haft vid några få tillfällen. Det förvånar mig också. När jag är frisk kan jag oroa mig för mycket, men i detta faktum nu när jag är mitt i detta så finns det inte så mycket oro. Skulle någon sagt mig att du kommer att få en hjärntumör, då skulle det vara hemskt att höra och oron skulle bli stor. Men nu när jag är i det här läget så är det inte så mycket att göra än att finna sig i det.

 

Jag tänker inte utkämpa något krig mot cancern, som många andra cancersjuka verkar göra. Istället sänder jag kärlek och ljus till det friska i mig för att stärka det. Jag försöker också vara kärleksfull till min kropp som just nu får utstå så mycket. Den har inte bett om detta och den kämpar med alla mediciner som den måste klara av att ta hand om.

 

Robert brukar säga att det är som att smälla av en atombomb, för att försöka döda myggor. Medicinerna slår brett och mot allt möjligt i kroppen, i förhoppning om att även träffa de små cancerceller som kanske finns kvar efter operationen och strålningen. Hoppas att det kommer mer träffsäkra behandlingar i framtiden.

 

Jag tänker inte argumentera med verkligenheten för då blir jag själv lidande. Jag accepterar det som är just nu, även om jag inte skulle önskat få detta. Ibland kommer tankar att jag skulle vilja spola tillbaka till livet som var innan detta hände mig, men det hjälper inte mig att önska detta. Vem vet hur livet framöver blir? Ingen...

 

Med detta i backspegeln och livet som ett oskrivet blad i framtiden så försöker jag med tillit och tålamod gå i riktning mot återhämtning och hälsa. Allt är möjligt! <3

 

 

Torsdagen den 24 oktober 2013

Jag har, sedan jag blev sjuk, inte ägnat mig så mycket åt att fundera på varför just jag drabbats av cancer. Men tanken dyker ibland, som just nu, och jag väljer att skriva om det idag. Jag ser mig inte som ett offer för det. Men ibland kan jag tycka lite synd om mig själv.

Just nu är det mycket om cancer i all media för att det är oktober och cancergalan närmar sig.

 

Det är mycket skrämmande att var tredje person kommer att drabbas av cancer någongång under livet. Förvisso lever många av oss längre idag och risken att drabbas av cancer är då större ju högre upp i åldern vi kommer. Men det är nog långt ifrån hela sanningen. Och alla drabbas på något sätt av cancerns verkningar.


Vi lever i en miljö som kanske inte är speciellt hälsosam. Vi får i oss miljögifter på olika sätt, även om vi försöker leva så väl vi kan. Strålning som kan påverka oss. Mycket stress. Kanske en viss del arv. Vi är alla olika känsliga för olika saker, för våra kroppar är så individuella och reagerar på olika sätt. Det är klart kroppen säger ifrån om något är fel. Lagrar det som stagnerad energi, allt är energi runtomkring och i oss.

 

Man talar ibland om cancer som en vällevnadssjukdom, och det är väl det också.  Jag har sista tiden mött många som drabbas av cancer som jag anser är personer som faktiskt tar hand om sin hälsa genom träning och mat. Förvisso kan man ta hand om sin hälsa på olika nivåer. Men jag tror heller inte på en överdriven hälsofanatism. Då är risken att man inte tillåter sig att njuta av livet utan mest oroar sig för allt och sjukdomar, det skapar också stress i oss. Balans i livet om man kan finna det är bra. Och lära sig lyssna in sin egen kropp mera vad den mår bra av. Sedan får man ta in sunda förnuftet ibland och kunskaper man har.

 

Mestadels talas det om bröst- tarm och prostatacancer, eftersom de är de stora grupperna. Hjärntumörer, som jag har, motsvarar bara runt tre procent av all cancer i Sverige. Man vet inte vad som orsakar hjärntumörer. Det är omdiskuterat detta med mobilstrålning, men man har inte kunnat bevisa det. Så jag vet inte vad som orsakat min tumör. Men mina tankar om strålning från dels mobiler och trådlösa telefoner finns. Även om dessa numera inte ger så mycket strålning som tidigare.

 

Privat talar jag mycket litet i telefon. Men som sjuksköterska/distriktssköterska har jag använt det mycket.  Tidigare när jag arbetade på sjukhus under många år, så bar jag ständigt med en trådlös telefon och det ringde mycket i den. Jag hade den vid vänster öra precis ovanför där jag nu fått min tumör. Trådlösa telefoner sade man avger mer strålning än mobiler. Så numera är jag extra försiktig och använder alltid headset på både mobil och trådlöstelefon. För jag tror att jag är extra känslig i det området nu efter operation och strålning.

 

Jag tror att vi människor påverkas av den strålning som finns runtomkring, men vi är olika känsliga för den. Men jag hoppas forskningen går framåt även inom detta.

 

Det var skönt att sätta ned mina tankar här. Nu skall jag gå vidare med dagen och gå ut i det ljus som finns ute idag och ta in det i mig! :-)

 

Fredagen den 18 oktober 2013

Nu är det tre veckor sedan avlutad strålbehandling och cellgifter. På slutet av strålningen var det väldigt jobbigt, även om jag varit trött innan, så blev det värre och värre. Strålningens effekter fortsätter även efter den avslutats några veckor.  Sista tiden har hjärnan inte hängt med riktigt, jag känner mig som drogad i huvudet, luddig. Det går inte att sova bort. Förstår verkligen att jag inte får köra bil i nuläget.

 

Jag blir också väldigt trött i hjärnan av att sitta vid datorn. Så jag klarar bara mycket korta stunder. Därför har jag inte uppdaterat denns sida på ett tag. Det gäller ju att lyssna in sig själv, vad jag orkar och klarar. Det är inte alltid lätt. För energin försvinner så fort utan att jag märker det ibland. Så sista veckorna har varit mycket tunga, det har känts som jag inte blir bättre. Men att par dagar denna vecka har jag mått bättre, det glädjer mig. :-)

 

Men allt är så skört. Hur jag mår på dagen avspeglar också hur bra jag sovit på natten. Äter fortfarande Cortison pga. svullnad i hjärnan som skapas av strålningen. Cortisonet skapar inre stress som gör att jag får svårare med sömnen och bryter ned mina muskler. Så jag längtar verkligen efter att bli fri från detta.

 

Jag skall följas upp med magnetröntgen snart och få besked om vidare behandling. Vanlig behandling som man brukar gå vidare med i detta läge är samma typ av cellgift jag åt vid strålningen, men att man tar högre dos fem dagar i månaden vid sex tillfällen. Som många cancerpatienter upplever, är det mycket jobbigt att få besked om röntgen svar. Vad har hänt, är det borta? Har det kommit tillbaka? Jag kommer första tiden att följas upp var tredje månad med röntgen.

 

Jag har haft mycket funderingar sista tiden om det som sjukvården erbjuder vid cancerbehandling och det ”alternativa”. När jag stod inför faktum i juni att det var en inflammation i hjärnan eller en snabbväxande hjärntumör, kände jag att jag inte hade annat att välja på vid en sådan allvarlig diagnos som det kunde vara. De har mer kunskap kring diagnosen än vad jag har. Det handlade om mitt liv. Och samtidigt med detta går man igenom en kris med allt det som dyker upp, livet förändras totalt. Jag blev skör och transparent.

 

Det ligger något i klyschan man måste vara frisk för att orka vara sjuk. För mig fanns bara alternativet att operera bort tumören. Regina Lund, som nu under oktober börjat berätta om sin cancer, beskriver det så bra i denna TV-intervju från TV4 Nyhetsmorgon.

 

När jag flera veckor efteråt fick analysen på tumören och de skulle fortsätta med strålning och cellgifter på den här typen av cancer jag hade, så frågade jag om vad som skulle hända om jag avstod behandlingen. Svaret jag fick att den skulle komma tillbaka. Med 100 % säkerhet.

 

Den behandling som jag genomgår infördes för ca åtta år sedan. Man har haft goda resultat på den, framför allt för yngre personer. Då är det också svårt att avstå behandlingen. Jag vågade inte chansa på någon alternativbehandling. Läkaren avrådde från vissa kurer som han hört om och en massa hälsokost preparat, för det vet ej tillräckligt om det. Man kan inte veta om det ger konstiga effekter ihop med de mediciner som intas.

 

Jag känner att de verkligen satsat på mig. Jag är glad att jag bor i Sverige och slipper betala ur egen ficka. Det är stora och dyra undersökningar, behandlingar som man går igenom.

 

Men de mediciner och redskap man har i cancerbehandling ”skjuter” verkligen brett. Cellgifter och Cortison sätter ned hela immunförsvaret, tyvärr. Så för att symtomlindra och bota ett ställe i kroppen så uppstår det obalanser på flera ställen, på cellnivå. Det jag har gjort under tiden som alternativ är bra och nyttig mat (en och annan onyttighet slinker också ned ibland), man blir mycket hungrig och sötsugen av cortison.

 

Sedan utövar jag yoga, meditation och promenader nästan dagligen. Jag går in i min kropp visualiserar läkning. Jag har till min hjälp fått healing under hela sommaren och får ännu.

 

Jag får mycket råd från andra om alternativa behandlingar, vad gäller kost och andra preparat. Det är mycket svårt att veta just vilka som är bra. I mitt läge vågar jag inte chansa. Även om sjukvården som den är nu inte är ultimat. Den behandlar egentligen inte grunden. Jag har inte heller haft orken till att söka andra alternativ.

 

Men när jag fri från medicinerna, kan jag påbörja min resa för återhämtning och ytterligare läkning. Jag längtar efter det! :-)

 

 

Fredagen den 20 september 2013

Jag tappar inte håret av mina cellgifter. Men strålningen ger flera kala fläckar. När jag först hörde detta, innan jag skulle strålas, så tänkte jag att mitt övriga långa hår lätt kunde täcka över de små kala fläckarna. Men lagom till jag skulle börja strålas berättade läkarna att jag skulle strålas på tre ställen på vänster sida av huvudet, bak, från sidan och framifrån. Fläckarna kunde bli hela 6-7 cm i diameter. Och jag kan inte räkna med att håret på de kala fläckarna kommer att växa ut igen. :-(

 

De kala fläckarna kan bli bestående efter strålningen

 

Även om det viktigaste förstås är att bli frisk så är detta en stor sorg hos mig. Två veckor in i behandlingen började håret att lossna. I flera veckor har jag nu dagligen tappat mycket hår. Jag har valt att inte klippa eller raka det, eftersom jag inte tappar allt hår. Det går bra att täcka huvudet med en sjal också.

 

Men jag har nu provat ut en peruk till mig som jag kommer att leva med ett tag. Jag har tyckt om mitt eget hår, men ibland klagat över det. Men när jag nu förlorar massor av hår är känslan att jag verkligen vill ha mitt eget hår tillbaka. Det är ju 'jag'. Min identitet sitter inte i håret förstås, men håret har verkligen stor betydelse. Inte för att jag tänker vad andra ska tro, utan min egen i känsla i det.

 

När jag valde peruk var det viktigt att den skulle se ut som mitt eget hår i färg och stil. Man kan ju förvisso skoja till det och ta något helt annan stil för att kanske göra något annorlunda. Jag provade en del olika stilar, men det kändes konstgjort och inte jag. Min peruk har hår gjort av silikon, men den ser riktigt äkta ut faktiskt.

 

Jag har varit så ledsen över detta, att jag kunde knappt tala om håret utan att gråta första tiden. Framförallt en stor kal fläck som befinner sig i pannan och hårfästen från mitten på huvudet till vänstra sidan. Det är inte en plats som jag någonsin kommer att kunna täcka över med mitt övriga hår. Just att denna bestående kala fläck gör mig mycket ledsen, hur det blir sedan med den.

 

Men jag har nu bestämt mig, jag tar det som är nu. Jag vet inte hur det blir sedan. Kanske finns olika lösningar på det när jag vet hur det blir. Men vad jag vet är att jag inte kommer att stå ut med att leva med peruk alltid, eftersom det känns som att ha en varm mössa på huvudet. Det blir bra i vinter, då har jag redan ”mössa” på huvudet.

Carin med nya peruken, september 2013

 

Jag tycker det är jobbigt att se så annorlunda ut nu, dels med håret men också med alla mediciner som får mig att svälla upp. Jag ser inte ut som jag, just nu. Förändring på både in – och utsida. Men när medicinerna sätts ut kommer svullnaden att minska successivt.

 

Så jag försöker så mycket jag kan fokusera på läkning och goda energier. Jag tycker att jag för det mesta klarar det. Men ibland är det tungt, och jag låter det få vara sådana dagar också. Men jag har hela tiden känts så mycket stöd från anhöriga, kollegor, vänner och kursdeltagare. Många är det, som skickar kärlek och ljus. :-)

 

Jag känner faktiskt inte att någon alls vänt sig från mig i rädsla, som en del kan uppleva ibland, för människor inte vet hur de skall bete sig. Jag tycker att alla jag mött har visat stor kärlek och omtanke. Jag är nog ganska öppen om min situation också, kan underlätta. Jag har lätt till tårar när jag möter någon jag känner, och det är okej, jag är som en öppen oskyddad bok just nu. Med många oskrivna blad kvar för framtiden att fylla.

 

Jag sätter nu min tillit till god läkning och universums kraft. Jag bestämmer mig för att komma tillbaka i full kraft framöver!

 

 

Lördagen den 7 september 2013

Vet du vad? Jag har gift mig!! :-D

 

Det var strax innan min operation i slutet av juni som jag fick upp orden "Mission possible" i mitt huvud. Jag vet inte var de kom ifrån, de bara dök upp. Jag smakade på dem att tag. Det skulle vara min 'mission', mitt uppdrag, att hela mig. Att ta hand om mig. Och att det faktiskt är möjligt att genomföra och lyckas med den resa jag nu genomgår!


Jag kände även flera bitar i mitt liv där dessa ord skulle passa in. Den senaste tiden har det varit mycket samtal med anhöriga som känts bra. Att rensa och ta upp saker i kärleksfullhet och utan dömanden. Så även det har varit min mission dessa månader och framöver.  Att öppna mitt hjärta ytterliga, släppa mina barriärer och skydd inom mig.


Så när jag fick beskedet om min cancertumör en tid efter operation och att jag skulle genomgå fortsatta behandlingar, började jag leta ring. Jag ville ha ringen klar innan starten med strålning och cellgifterna. Sedan graverade jag in ”Mission possible” i den. Det kändes oerhört spännande att hämta ringen när den var klar.  Det var stort för mig och jag kände mig som ett barn när jag fick den!

 

Ring - Mission possible


Dagen innan strålningen skulle starta, gjorde jag därför en vigselceremoni med mig själv. Jag skrev ned allt som jag tyckte var viktigt den närmsta tiden på ett papper och lade på mitt enkla altare. Saker jag vill uppleva i mitt framtida liv. Där lade jag även symboler för de personer som är viktiga i mitt liv och annat som står för livet.

 

Jag klädde upp mig i vacker himmelsblå färg för att hedra mig själv den här stunden. Genom olika meditationer, rökelser och fin musik med mantran, byggde jag under par timmar successivt upp och bjöd in goda energier. Sedan fick ringen träs på fingret av mig och finna sin rätta plats.

 

Carin - Mission possible

 

Jag bär ringen dagligen nu som en påminnelse om min resa genom detta. Den är möjlig! Ibland när tvivlet kommer och det känns tungt, behöver jag bara se på ringen igen för att bli påmind och stärka mig framåt. :-)

 

 

Torsdagen den 29 augusti 2013

Just nu är det rätt tungt hos mig. Jag kan känna avundsjuka på alla som är friska och kan göra saker, resa och se fram emot livet. Även om att jag vet att det inte är riktigt sant att det är så. Jag lever ofta i min bubbla av verkligenheten nu. Känner mig inte med i världen riktigt. Alla har ju sin egen verklighet. Men jag känner mig mera avskuren nu.

 

Från början kände jag så mycket tacksamhet så att det flödade över. Mitt hjärta var så öppet och jag hade inga skydd. Jag upplever mig skyddslös nu också, men på att annat sätt. Det känns som jag väntar på något, livet……….som ju är här nu, jag lever just nu. Men jag blir utled på det nu i väntan på något. Att se vart behandlingarna leder. Jag känner mig otålig av väntan. Det är tråkigt och jag känner irritation allt som oftast, troligen för att jag är så trött. Jag får öva mig i detta.

 

Jag är så van att vara på väg någonstans ofta, och att jobba. Nu orkar jag inte så mycket. Mitt jobb är nu att hela mig själv, vara trött och vila. Jag gör så gott jag kan just nu. Men jag upplever mig mycket nu, det är mig det handlar om hela tiden. Lätt att övertolka kroppen med de förnimmelser och upplevelser som dyker upp.

 

Jag känner av halva huvudet hela tiden, där operation gjorts och att jag får strålning där, det känns i huden och i huvudet. Mellan varven upplever jag mig simmig i huvudet. Det känns som en obalans där ena sidan av huvudet liksom inte är med. En konstig upplevelse. Att se på när kroppen förfaller av mediciner och behandlingar är jobbigt. Och inte veta hur det kommer att bli, många frågetecken finns.

 

Allt jag önskar är att se ut och vara som vanligt igen, vanliga Carin. Det är mycket ens identitet sitter i. Både på ut- och insidan. Jag känner inte igen mig själv till utseendet nu, det är inte jag. Jag är fåfäng mitt i allt. Trodde i det skulle finnas plats för fåfänga. Men fåfängan är inte bara ytlig. Det handlar inte lika mycket hur jag ser ut till andra, mer än känsla i mig. Jag tycket det är viktigt att ta hand om och vårda min kropp på bästa sätt och gör så nu också, jag vill inte låta mig förfalla. Men det är som att jobba i motvind just nu.

 

En kommentar jag fick idag var ”Ja, du lever ju alla fall, det är det viktigaste…..!" Det är en kommentar som är vanlig att höra i detta läge som jag är i nu. På sätt och viss är det ju sant och jag borde vara mera tacksam för att jag lever. Men det är jag inte just nu. Livet har så mycket mer innehåll som jag vill uppleva. Inte bara över-leva. Kanske jag har stora krav och är otacksam. De finns de som är i mitt läge och inte har mycket hopp om förbättring och skulle vara lyckliga i mitt läge. Jag har ju trots allt mycket som är positivt i det hela. Goda förutsättningar. Men det är inte självklart att jag får leva.

 

Direkt jag möter någon jag känner och jag skall informera om mitt läge, så blir jag så ledsen och klarar knappt att tala. Jag är inne i min ledsna bubbla. Mina tankar som kommer upp skapar också att jag blir ledsen. Så jag får dra ut mig till nu mellan varven, och känna det som pågår runtom, känna vinden och dofterna, livet så pågår här och nu. Lätt att glömma det.

 

Men det är en ständig process att dra mig ur min tankebubbla. Den bubblan leder ingenvart för mig. Till skillnad mot när jag går ned i min kropp och känner att den vill uttrycka sorg eller ilska. Det blir mera primärt för kroppen, inget jag då skapar med mina tankar. Men jag inser att jag måste får vara där jag är nu och vara ett offer ibland, bara jag inte stannar där.

 

Ibland behöver jag hjälp att komma ur det. Genom möte med andra personer och prata om annat än min sjukdom. Jag inser hur viktigt det är med de vardagliga göromålen för att jag skall orka. Att fokusera på att planera och laga mat och gå ut och gå. Det tar mig tillbaka till verkligen här och nu. Att ha lite struktur mitt i allt det ovissa...

 

 

Torsdagen den 15 augusti 2013

Nu har jag fått stråldoser i två dagar. Det går ganska fort att strålas och det känns inget. Läkarna säger att man blir trött av att strålas. Jag vet inte varför. Idag kände jag mig ganska utmattad i huvudet efter stråltillfället.

Idag tog jag också första tabletten med cellgift, så jag vet inte ännu hur jag kommer att må av dessa. Samtidigt intas en tablett mot illamående eftersom det är vanligt att det hör till.

 

Det är en sjuksköterska delar dosett med dessa tabletter till mig. Känns konstigt att ha en dosett med mitt namn på. Jag har arbetat i vården väldigt länge och hjälp många med dosetter och annan behandling. Nu är det jag som ska ha detta...


Behandlingen med cellgifter och strålning skall pågå i sex veckor. Varje vardag åker till sjukhuset och strålas. Jag är glad att sjukhuset är på samma ort som jag bor, då slipper jag bo borta. Robert har följt med på de viktiga träffarna på sjukhuset. Det är ett bra stöd, skönt att ha honom vid min sida.


Det är inte alltid lätt att vara anhörig till en som är sjuk. Det blir mycket fokus kring mig just nu från alla håll, men de anhöriga påverkas förstås också. Det glöms ibland. Det är nog viktigt att kunna uttrycka det man känner, både som sjuk och anhörig till varandra. Inte tro att man skonar varandra genom att undanhålla vad man verkligen känner.

 

Mina känslor går verkligen upp och ned under dagarna. Ibland är jag jätteledsen för situationen och ibland känns allt som vanligt. En del dagar önskar jag att när jag vaknar imorgon, är allt som hänt sista tiden bara en dröm. En mardröm som är slut och att allt är som vanligt igen.


Jag har stora fördelar eftersom Robert arbetar hemma, så han finns alltid här om det är något. Vi kan ta stunder tillsammans då och då. Bara kramas och mysa och andas in varandra.  Det känns extra viktigt att ta de här stunderna tillsammans, komma bort från sjukdom och fokusera på det friska. Det tenderar att bli mycket fokus mitt huvud och den övriga kroppen glöms lätt bort.

 

Genom att regelbundet bli berörd på hela kroppen kommer jag lättare ned i den och landar. Tantraövningarna har verkligen hjälpt oss här att få kontakt med varandra och oss själva. Inte låta fantasierna ta över hela tiden...


Den största sorgen när jag fick besked om att jag skulle genomgå behandling under hösten, var att vi var tvungna att ställa in kurserna i september och oktober. Som jag har längtat tillbaka till att få hålla kurser och möta par i våra kärleksfulla rum igen. :-(

 

Eftersom vi haft ett sommaruppehåll, var vi verkligen redo att starta igen. Men - jag får ge mig till tåls ett tag och följa livets flöde. Livet vill nått annat just nu.


Jag känner att den respons vi fått från kursdeltagarna vi mött under åren, känns så meningsfullt och givande. Ni är som utspridda som små kärleksöar runtom i Sveriges avlånga land. Och jag upplever oerhörd kärlek och vördnad att få del av era resor i kärlek!

 

 


Torsdagen den 8 augusti 2013

Jag var på onkologen för 14 dagar sedan och fick svaret på analysen av tumörerna som de tog bort vid operation. Det visade sig att det var en primär malign tumör. Tyvärr...

Jag kommer att få behandling med strålning och cellgifter i kombination framöver.

Det som är bra är att mina hjärntumörer var små när de upptäcktes. De gav symtom tidigt på talet. De var lätta att ta bort, då de satt bra till. Men eftersom det är malignt (elakartat) så kan de ändå spridas i området där de satt tidigare. Därför strålas det för att täcka en bit ut. Denna behandling har man gjort i många år nu med goda resultat.

 

Jag är en av dem som har goda förutsättningar att klara detta, säger läkarna. Det ger mig hopp! Detta är Mission Possible!

Så jag går in i att detta gör mig gott o att kroppen tar emot behandlingen på bästa sätt för att bli helt fri från cancertumören. I´m already healed!

Jag har blivit starkare och talet bättre. Fortsättar njuta av att laga god och nyttig mat. Tar dagliga promenader, utövar lätt yoga och meditationer. Fortsätter att ta vara på stunder som är bra. Tillåter mig att vara i de känslor som dyker upp...

 

Mycket tacksam för allt stöd som jag har runtomkring mig och att det har gått så bra med operationen och min läkning hittills!

 

 


 

Fredagen den 19 juli 2013

Det är nu exakt 3 veckor sedan jag, Carin, opererades på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Man fann två tumörer bredvid varandra i hjärnan. Operation gick väldigt bra, operatören sade att han fick ut tumörerna utan att skada omgivande område. Så allt har gått som det skall. Jag är tacksam för att det!


Och efterförloppet under juli har också gått bra. Jag återhämtar mig sakteligen och har varit hemma i två veckor. Jag har dåligt med kraft då flera kilo muskler försvunnit av väldigt stark och långvarig Cortisonbehandling. Men de kan byggas upp igen!


De har förstås tagit bort en hel del hår på huvudet inför operationen, så det blir till att ha sjal ett tag. Funderar också på mohikanfrisyr som ju är modernt just nu. ;-)
Jag har också talsvårigheter s.k. dysartri beroende på svullnaden efter operation, som gradvis skall ge med sig. Jag blir successivt bättre i talet, dag för dag.


När det gäller tumörtyp har jag ännu inte fått veta något. Under sommaren tar det längre tid att få svar och tid för läkarbesök. Så jag funderar naturligtvis på detta mellan varven, men det känns bra att landa efter operation och låta den läka innan jag eventuellt behöver ta nästa steg.


Jag känner stor tacksamhet för Robert och mina nära och kära under denna resa. När det händer sådana här saker i ens liv, så öppnar det upp hjärtat mera och gör att man kommer närmare varandra. Det är i alla fall min upplevelse. Det kärleksfulla som inte alltid blir sagt i vardagen blir viktigare att säga och inte hålla inne med.

 

Jag har haft flera djupa samtal med min familj och mina barn under denna resa. Saker som inte riktigt blivit sagda förut, har nu blivit uttryckta vilket är en stor lättnad.


Jag vill också sända ett stort tack till er alla som skickat mig mail med massa kärleksfulla budskap! Jag har fått över 200 hälsningar och dessutom både blommor och gåvor på posten. Det har hjälpt mig mycket, både före och efter operation. Jag har känt mig som buren och inbäddad i kärlek! <3


Jag har i min mail skapat en ”Må bra mapp” med era budskap och tar del av dem, när jag behöver fylla på med extra kärlek. De starka medicinerna och oro har gjort att jag haft en hel del sömnlösa nätter. Nätter då jag, gång på gång, läst igenom vad du och andra skrivit.

 

Så TACK för att du med dina ord, tankar och Kärlek hjälpt mig igenom nätter på sjukhuset som stundom känts oändligt långa...!

 

 


 

Fredagen den 21 juni 2013 - Utdrag ur LoveLetter

Under april och maj har Carin varit väldigt trött. Vi trodde att det berodde på att det varit en intensiv vår och att en tid med vila skulle förbättra det hela. Därför lämnade hon också in sin avskedsansökan som fast anställd distriktssköterska i slutet av maj. Nu var det dags att leva sin dröm och helhjärtat få jobba med det som hon brinner mest för; Tantrakurserna och Frigörande dans!

 

Det blev dock inte bättre av vila, tvärtom. När hon vaknade fredagen den 31 maj 2013 kunde hon inte prata normalt längre. Hon sluddrade och tappade ord, som om hon var drogpåverkad. Det var även problem att skriva, då det blev fel ord och mer eller mindre obegripliga meningar.

 

Vi åkte till sjukhuset och hon blev direkt inlagd på strokeavdelningen. För att göra en lång historia så kort som möjligt, har diverse undersökningar visat att det är något som trycker på hennes talcentrum i huvudet. Antingen en abscess eller en tumör. Just nu får hon mycket och starka mediciner för att försöka stoppa tillväxten av denna samt den svullnad som omger den. Under slutet av nästa vecka är en operation inplanerad för att ta bort det som sitter där.

 

Carin berättar:
Just nu är jag i väntan, i ovissheten. Först var det kaotiskt och jobbigt. Jag tyckte det var för länge att behöva vänta på operation i flera veckor. Men nu ser jag att det är bra för mig att landa här en stund, hinna med. Jag är inne i livets långsamma rytm just nu och även stillheten. Några av de rytmer som vi dansar i den Frigörande dansen.

 

Jag lever i det som är just nu. Jag släpper alla mina försvar. Jag är skör, mjuk, transparant, finns inget skydd just nu. Och här kommer mina år med tantra till hjälp. För det är detta som tantra handlar om; Att släppa sina försvar och skal och istället vara transparant för sig själv och sin älskade. Att följa med i det som sker i varje stund, utan mål. Jag kan inte göra annat just nu. Jag kan bara ta emot det som är och ha tillit. En underlig känsla att landa på detta steg i livet.

 

Livet blir mera påtagligt hur värdefullt det är. Jag har så mycket att vara tacksam över, både det som varit och det som är. Har stöd med nära och kära kring mig. Jag får timme för timme lyssna in mig själv vad jag orkar, för jag har inte mycket kraft. Men jag har bara mig själv att vårda och ta hand om just nu.

 

Så tacksamhet och kärlek är det som finns mestadels hos mig hela tiden just nu. Jag är så glad för det. De senaste veckorna har jag också haft tid att tänka tillbaka på alla fina möten vi haft under våra kurser. Jag är så tacksam även för det. Jag har tidigare vetat att dessa möten varit viktiga och värdefulla för mig. Nu känner jag det ännu tydligare i mitt hjärta! Jag känner hur mycket alla ni som varit på våra kurser, betyder för mig! Tack! Jag ser fram emot att få träffa alla som bokat sig till höstens kurser!

 

Jag älskar juni, den är min månad, då jag föddes. Den grönska och ljus som omger och bäddar in mig just nu är det bästa tiden för min läkning. Så jag är väldigt tacksam för att det är juni och jag njuter av ögonblicken varje dag fram till min operation. Även om jag inser att jag kommer att få fira min 49-års dag på sjukhus.

 

Men jag skall först njuta av god midsommarmat idag. Njuta av grönskan, dofterna och livets skörhet som blir så påtaglig. Livet går inte i repris och det finns inga garantier. Det är just nu!


Och idag är det midsommarafton! Låt oss fira det i gemenskap, även om vi är på olika ställen!

 

Dela